mindiabetesochjag

Jag har inte riktigt fattat det än.
Diabetes vad är det? Det är väl inte så farligt.
La la la la laaaaa...
Jag lever i en dröm men fan va snabb verkligheten är för den hann ikapp mig.

Jag sitter här nu och har gråtit utav utmattning o hjälplöshet och till och med lite chockad!
Jag är förbannad på alla och mig själv. Jag mår PISS och förstod precis sådär nu att jag aldrig blir frisk.

När jag blev sjuk så var jag gravid med min son som nu är 9 månader den 29 februari.
GraviditetsDiabetes kallade dom det. (De skulle försvinna efter födseln)
Vilket det i det här fallet inte gjorde. Jag gick utan medicinering ett tag några veckor skulle jag tro (minnet sviker)
Sen så iaf fick jag komma till Danderyds sjh där de tog prover mm och jag mig diagnosen Diabetes 2.
Insulin morgon lunch kväll och långtidsverkande till natten.

De hade en kurs man kunde få gå, men som nybliven mamma hade jag verkligen inte tid eller lust.
(där tror jag också att ansvaret för min sjukdom försvann lite)
Dom menade på att det va viktigt osv. Men vad är viktigare för en nybliven mamma än sitt nyfödda barn ?
Inte mycket. Med andra ord så valde jag att strunta i "kursen" för att va med mitt barn.
Min bebis växer så det knakar, han är en stor kille och snart så är min mammaledighet slut.

Därinpå börjar min panik för mitt liv. Tankar så som:
-Vi flyttar snart.
-Jag måste jobba heltid för att klara min ekonomi
-Mio kan inte gå på dagis mer är 15v
-Jag måste städa lägenheten
-Det finns inte tillräckligt med timmar på mitt jobb så jag måste ta dubbelpass 7-22
-Jag börjar inse att jag faktiskt är sjuk
-Jag sover inte på nätterna
-Jag tar magnecyl koffein inte för att jag har huvudvärk utan för att jag e trött
-Mitt socker går upp och ner
-Jag hetsäter godis, chips, läsk mm
-Jag sköter inte min medicinering
-dom har missat ett prov så nu har jag ingen diagnos
-Jag drömmer mardrömmar om att jag inte har insulin kvar hemma

Det sjukaste utav allt är att jag är fullt medveten om saker och ting.
Jag vet att jag MÅSTE sluta äta socker så som godis osv.
Men det är också det där "MÅSTET" som är jobbigt.
Det sitter inte i att vara "socker beroende" Det sitter i mitt huvud och att jag i grund och botten har bulimi.
Det är lika dant nu, jag hetsäter, men spyr inte. (inte än iaf)
Jag är ett kontroll freak vad det gäller allt annat, men inte mig själv.
Och där ifrån att jag inte kan få hjälp. Jag stressar ihjäl mig själv när det gäller jobb osv.
Jag kan inte jobba heltid, vara mamma och fru samtidigt som jag måste motionera och äta regelbundet.
med andra ord måste jag välja det som är viktigast.
Min läkare valde då mer eller mindre åt mig...

Jag ville bli sjukskriven på halvtid så att jag hinner/kan jobba samtidigt som jag lär mig att leva med min diabetes och samtidigt hinner vara mamma och fru.
Tills min diabetes blivit stabil och att jag fått en "ny" diagnos. Så att jag kan komma in i rutiner och vardagen.
För det är inte så himla lätt som det låter.
Jag fick barn bara det är en stor omställning.
Att få diabetes är ett måste att ändra HELA sitt liv.
Jag måste göra saker jag aldrig gjort förr.
Jag har levt ett liv som har bestått utav fester, noll motion, alkohol, rökning, ätstörningar. snabbmat. Godis. mm
Jo, ett galet ungdomsliv helt enkelt.
Och nu måste jag ändra på i stort set allt.
Det kan göra så att man blir trött och sliten. Och speciellt när ingen förstår hur man mår.

Man e trött, varm, skakningar, ont i kropp och själ, stressad, man känner press.
Jag hinner inte springa med i samma tempo som livet ger mig.
Jag vill sätta i handbromsen och få andas ut i lugn och ro.
För en stund var jag glad och en lycklig nybliven mamma.
Nu är jag bara så trött på livet o allt skit runt omkring mig.

Jag har klarat av så himla mycket i mitt liv, men när det bara händer mer o mer saker och värre så blir även jag trött.
Jag kan inte tvinga mig själv att bli frisk, för så känns det, att det är mitt fel att jag är sjuk.
Tro mig om jag fick välja så skulle jag vara frisk och kunna jobba o leva mitt liv o slippa läkarbesök osv.
Man ska inte behöva känna skuld för att man blivit sjuk.
Just nu är jag besviken på läkare och diabetesföreningar som bollar med en fram och tillbaka!
Om man ska få bäst hjälp o vård ska man fan bli sin egen doktor!

// Johanna